En egen brevduva är det säkraste kommunikationssättet
i det moderna ”FRA-Sverige”...
FRA-lagen; Den totalitära borgerligheten
Den 18 juni beslutade Sveriges riksdag att anta den ryktbara FRA-lagen, som
ger myndigheten - försvarets radioanstalt - oinskränkta möjligheter att kontrollera
samtliga elektroniskt burna kommunikationer till och från personer
bosatta i Sverige.
Detta kompletterar möjligheten till telefonavlysning och kontroll av postbefordrade
meddelanden.
Alltså är kontrollmöjligheterna så gott som totala.
142 ledamöter röstade för och 138 röstade emot. Borgerligheten hade bråttom
att expediera det tilltänkta trumfkortet och den första allvarliga spiken i
den svenska frihetens kista.
Försvarsutskottet fick några futtiga timmar att ändra en del i förslaget, vilket
knappast kan ha givit oppositionen tillräcklig tid att noggrant begrunda aktstycket.
Att beslutet i allt väsentligt är grundlagsstridigt torde få utom de borgerliga
själva tveka att skriva under på.
En myndighet, FRA försvarets radioanstalt, ges i fredstid obegränsade möjligheter
att kontrollera medborgarna och detta utan att förebära misstanke om
brott. Närmare totaliteten kan man knappast komma.
Prejudicerande
Beslutsprocessens hantering i fallet FRA är
uppseendeväckande. För det första – vem
gav order om att ge försvarsutskottet endast
några timmar att begrunda en så allvarlig
integritetsfråga? Hur kunde försvarsutskottet
beskäftigt villfara en sådan begäran?
Borde inte riksdagen ha återremitterat hela
ärendet till försvarsutskottet för ny utredning?
Hur självständig är egentligen riksdagen
och dess institutioner, till vilka även
utskotten, måste räknas.
Nästa gång den borgerliga regeringen föreslår
någon annan suspekt frihetsinskränkning
– för det är en sådan det är fråga om
ligger misstanken latent att den borgerliga
majoriteten som vanligt låter partipiskan
vina och raderar ut alla välgrundade farhågor
att ett förslag kan få inte önskvärda
konsekvenser, om det följs.
Någon hotbild från Sverige finns därtill
inte i den meningen att man á priori kan förutsätta
att alla människor bosatta i landet är
beredda att begå brott av det ena eller andra
slaget.
Saknar effekt
Hur stor byråkrati måste man nu bygga
upp för att den ryktbara verksamheten skall
få avsedd effekt? Hundra personer? Tusen
personer?
Och hur stor personal måste man anställa
för att analysera sådant man eventuellt kan
träffa på i kablarna eller etern? Frågetecknen
är många.
Den sanslösa borgerliga majoriteten i den
svenska riksdagen har skapat ett obegränsat
hot mot våra organisationer, mot myndigheter
och enskilda svenskar och öppnat våra
rum och själar för obegränsad insyn.
För vilka kan garantera att insynen begränsas?
I varje fall kan inte den borgerliga regeringen,
när inte ens riksdagen förmår garantera den
svenska grundlagen.
Den borgerliga brådskan i detta ryktbara
förslag för att begränsa de svenska friheterna
saknar motstycke.
I sakens egen natur ligger att lagar likt
denna inbjuder till missbruk. Den förmenta
borgerliga rättskänslan existerar inte längre
efter det ödesdigra beslut man drivit igenom
med lock och pock.
Till totaliteten kan vi foga en sällan skådad
likriktning, som saknar motsvarighet i svensk
parlamentarism. I totalirismens egen natur
ligger möjligheterna till missbruk inbyggda.
Om man förmår att driva sina egna riksdagsledamöter
att med i ett par lama ansatser
till motsatsen ändock godta en lag, som
förnedrar nationen och i det långa loppet gör
medborgarnas rättssäkerhet illusorisk, är steget
inte så fjärran till en totalitär utveckling i
andra avseenden av svenskt samhällsliv.
Brottssyndikaten, vilka de än är, blir inte
hindrade eller försvårade av den antagna
lagen och dess kontrollmöjligheter av medborgarna
utan att misstankar måste redovisas.
Dessa har med tanke på det kapital de
omsätter i sin verksamhet tillräckliga medel
att obehindrat kommunisera trådlöst eller
genom trådarna som löper som artärer
genom världen, eftersom krypteringsmetoderna
och systemen i princip är oändliga
med sina variationsmöjligheter att knäcka
vilken säkerhetstjänst som helst.
I all synnerhet gäller detta främmande
spioncentraler, som arbetar med statligt
stöd.
Man kan hålla med Dagens Nyheter när tidningen
skriver följande: ”Den avgörande
skillnaden mellan Säpo och FRA är att Säpo
arbetar med att kartlägga misstänkta personer,
nätverk och organisationer medan
FRA:s affärsidé är att sätta upp ett finger i
luften för att se vad som fastnar.”
Man känner sig manad utropa:
Medborgare, var på er vakt!
Mardrömmen i år 1984 är nu här!
TEXT Gunnar Nilsson
Ladda ner pdf-fil
|
|
